2015 03 25. DEN SVARTKLÄDDA GUMMAN PÅ LERÅKERSVÄGEN I HAVDHEM (som försvann?).

2015 03 25. DEN SVARTKLÄDDA GUMMAN PÅ LERÅKERSVÄGEN I HAVDHEM (som försvann?).

2015 03 25. DEN SVARTKLÄDDA GUMMAN PÅ LERÅKERSVÄGEN I HAVDHEM (som försvann?).

Denna händelse utspelade sig onsdag 25/3 2015 ca 20.15.

Den svartklädda gumman på Leråkersvägen i Havdhem.

Maria och jag var som vanligt på kvällspromenad med Loke. Det gick som vanligt, lugnt och skönt och inte en människa. Men vi skulle snart få se, kanske en människa kanske inte. Vi kom från Ekevägen och svängde in mot Leråkersvägen, gick och pratade om lite av varje. Vi svänger in på vägen som går ut mot länsvägväg 142, där jag hyr garage.

Framför oss, ca 30 meter, går plötsligt en ”människa”, med hund. Dock såg vi inte hunden, men hon gick precis som att man håller i en hund som drar. Hon verkade liten och ”satt”. Svartklädd med lång klänning. Såg ut som att hon (om det var en hon) hade klänning på sig och duk på huvudet. Klänningen/kjolen i fråga gick ner över halva vaderna. Allt detta kunde vi urskilja i det lilla månsken som vid tidpunkten rådde. På vägen är det grusbeläggning så det hörs (knastrar) när man går. Om personen framför oss hördes ingenting. Jag försökte lysa med ficklampan men den syntes inte på den mörka beklädnaden, som inte tog åt sig ljuset. Den var fortfarande becksvart. Inte ens Loke reagerade på varken ljud eller lukt. Han gick på andra sidan den lilla vägen och luktade.

Detta på gick ett par minuter. Personen kom fram till väg 142 och gatljuset, lutar sig neråt som för att koppla eller koppla loss hunden. Jaha tänkte jag, då ser henne i ljuset. Men även då var kläderna svarta, tog inte åt sig ljus. Hon hade gått på höger sida på Leråkersvägen, och inte vänt sig om en enda gång trots att det hörs rätt bra när jag går med rollator, och när hon böjde sig ner såg det ut som att hon skulle svänga höger mot Hemse hållet.

Var tog hon vägen sa jag till Maria. Nåja vi ser väl henne när vi kommer ut till 142:an vi också. Det gjorde vi inte. Personen i fråga fanns inte. Hade hon gått åt vänster så skulle vi sett när hon korsade vägen. Likaså skulle vi ha sett henne om hon hade fortsatt åt höger mot Hemse. Sikten är ganska fri, men ingen syntes till.

På vår fortsatta färd hemåt, som gick ganska fort, spekulerade vi om det som hänt. Jag var ganska matt i knäna efter det inträffade, som märkbart hade påverkat mig (oss båda).

Så var det med det.

Maria och jag var som vanligt på kvällspromenad med Loke. Det gick som vanligt, lugnt och skönt och inte en människa. Men vi skulle snart få se, kanske en människa kanske inte. Vi kom från Ekevägen och svängde in mot Leråkersvägen, gick och pratade om lite av varje. Vi svänger in på vägen som går ut mot länsvägväg 142, där jag hyr garage.

Framför oss, ca 30 meter, går plötsligt en ”människa”, med hund. Dock såg vi inte hunden, men hon gick precis som att man håller i en hund som drar. Hon verkade liten och ”satt”. Svartklädd med lång klänning. Såg ut som att hon (om det var en hon) hade klänning på sig och duk på huvudet. Klänningen/kjolen i fråga gick ner över halva vaderna. Allt detta kunde vi urskilja i det lilla månsken som vid tidpunkten rådde. På vägen är det grusbeläggning så det hörs (knastrar) när man går. Om personen framför oss hördes ingenting. Jag försökte lysa med ficklampan men den syntes inte på den mörka beklädnaden, som inte tog åt sig ljuset. Den var fortfarande becksvart. Inte ens Loke reagerade på varken ljud eller lukt. Han gick på andra sidan den lilla vägen och luktade.

Detta på gick ett par minuter. Personen kom fram till väg 142 och gatljuset, lutar sig neråt som för att koppla eller koppla loss hunden. Jaha tänkte jag, då ser henne i ljuset. Men även då var kläderna svarta, tog inte åt sig ljus. Hon hade gått på höger sida på Leråkersvägen, och inte vänt sig om en enda gång trots att det hörs rätt bra när jag går med rollator, och när hon böjde sig ner såg det ut som att hon skulle svänga höger mot Hemse hållet.

Var tog hon vägen sa jag till Maria. Nåja vi ser väl henne när vi kommer ut till 142:an vi också. Det gjorde vi inte. Personen i fråga fanns inte. Hade hon gått åt vänster så skulle vi sett när hon korsade vägen. Likaså skulle vi ha sett henne om hon hade fortsatt åt höger mot Hemse. Sikten är ganska fri, men ingen syntes till. 

Tur att vi var två som upplevde samma sak, annars hade man inte trott på det själv.

På vår fortsatta färd hemåt, som gick ganska fort, spekulerade vi om det som hänt. Jag var ganska matt i knäna efter det inträffade, som märkbart hade påverkat mig (oss båda).

Så var det med det.